Sköldkörtel ätstörning

När vikten rasade blev hon till sist intagen på sjukhus i Åbo. Amanda blev inte bättre, vikten gick inte upp och Amanda kände sig dåligt bemött och behandlad. Till sist flydde Amanda och hennes mamma till Sverige. Idag är Amanda frisk och vill hjälpa andra som lider av ätstörningar. Det är en solig måndag i september. Amanda, som småningom ska fylla 20, bor hemma hos sina föräldrar.

Amanda är yngst av sammanlagt fem barn. I det gula, trivsamma egnahemshuset i Pargas blir jag väl mottagen av Amanda och hennes mamma Maiju, som kokar kaffe och sedan säger att hon far hem till Amandas syster några hus längre bort. Amanda vill prata om sin anorexi och depression, om sin kamp för att bli frisk och hur hon mår idag. Dåligt självförtroende För Amanda började allting med att hon beslöt sig för att leva ett hälsosammare liv.

10 viktiga symtom på sköldkörtelproblem

Vi var några i laget som började äta vegetariskt, mera sallader och träna lite extra hemma. Men jag hade ett dåligt självförtroende, jag tyckte att jag var jätteful. Jag visste nog inte då vad anorexi var. De övriga i familjen märkte först ingenting eftersom Amanda åt hemma. I stället skippade hon skollunchen och mellanmålen.

Bisköldkörtlar, Wikipedia

När jag lät bli att äta i skolan så kurrade inte magen. Jag hade som sagt dåligt självförtroende. När jag åt lunch var det en sallad. Hemma åt jag hastigt middag och for iväg på träningar. På fotbollsträningarna hörde jag andra föräldrar kommentera hur smal jag hade blivit, men eftersom jag åt middag hemma förstod nog inte mina föräldrar att jag var sjuk. Det var strax före jul i samband med att det skulle köpas nya julfestkläder som Amandas mamma reagerade över hur mager hennes dotter hade blivit.

En av mina systrar skällde på mig för att jag inte åt. Jag i min tur började gråta eftersom jag ju åt. Jag åt hälsosamt! Jag hade bara lämnat bort allt kött och alla godsaker… Det var ett fruktansvärt gräl. Under julen träffade vi också våra släktingar som alla kommenterade hur smal jag blivit.

Efter julen började Amandas viktnedgång undersökas. Amandas definition på ohälsosam mat var i stort sett det som vi andra skulle kalla vanlig husmanskost. Mamma kunde inte hålla koll på mig dygnet runt och mitt viktras hade redan börjat. Det är svårt att förklara, men kroppen hade slutat reagera på maten, min vikt gick inte upp, snarare tvärtom. Amanda minns den här tiden som väldigt jobbig.

Hon fick inte röra på sig, allt kretsade kring att hon skulle äta. Sjukdomen nådde sin kulmen efter en skidresa. Men det hade varit jättejobbigt hemma med alla mattider och allt vaktande. I fjällen kunde jag röra på mig massor och låta bli att äta. Jag kände mig fri, men vikten rasade. Sjukhustiden var som en mardröm Amanda blev inlagd på sjukhus på nytt.

Det var i månadsskiftet april-maj och Amanda ville att föräldrarna skulle lova henne att hon skulle få åka hem igen. Men det gick inte så. Jag hann inte ens säga ordentligt adjö till mina föräldrar. Jag måste ligga stilla i min säng och hade hela tiden sjukskötare som vaktade mig. De berättade att jag är så lätt att jag kanske flyger ut genom det öppna fönstret.

Jag fick inte ens stiga upp för att ta ett ritpapper. De berättade detaljerat allt vad jag åt för läkarna. Och jag åt allting, men ändå steg inte min vikt. Under den tid Amanda Essén var inlagd på sjukhus i Åbo stod vågen stilla. Ena dagen kunde vågen visa att hon hade gått upp 40 gram, nästa dag hade hon kanske gått ner 60 gram. Vårdarna var övertygade om att Amanda fuskade med maten, men Amanda bedyrade att hon åt precis allting.

Det gick inte heller att fuska, sjukskötarna följde henne in på toaletten, in i duschen, överallt. När hon ville komplettera sjukhusdieten med näringsdrycker blev hon nekad. De berättade också att jag är så lätt att jag kanske flyger ut genom det öppna fönstret. De varnade mig också för döden. Det var där de riktigt svåra patienterna vårdades. Jag tror att det också fanns döende patienter där och trodde att det var därför jag flyttades dit.

Amanda var 14 år och fick dödsångest. Jag var så stressad att jag pissade på mig flera gånger. I sängarna bredvid låg ungdomar i min egen ålder. Amanda var kopplad till en maskin som registrerade varje rörelse. Efter en tid flyttades hon tillbaka till sin gamla avdelning. Nu var nästa steg att jag skulle skrivas in på psykiatriska avdelningen.

Det här var droppen för Amanda. Hennes enda kontakt till omvärlden var föräldrarna. De hade under den månad hon varit intagen på sjukhus besökt henne om kvällarna och talats vid per telefon. Nu ringde Amanda dem i panik. Vi var överens om att jag inte klarar av att läggas in på psykiatriska avdelningen. Flykten till Sverige Amanda lyckades smita ut ur sitt rum och pappan kom emot henne.

Tillsammans sprang de nerför trapporna och ut ur sjukhuset. Utanför sjukhuset väntade mamma med bil och jag hoppade in och gömde mig under en filt. Amanda och hennes mamma tog kvällsfärjan från Åbo över till Stockholm. Amandas pappa ringde samma kväll sjukhuset och berättade vad de hade gjort och att de som föräldrar tog på sig ansvaret.

Men poliserna var nog ute efter någon annan. Amanda skrattar men blir lika fort allvarlig igen. Samma morgon som vi kom fram till Stockholm kom det nämligen fem poliser och en ambulans hem till vårt hus i Pargas. De tänkte ta min yngsta storasyster Matilda med sig eftersom de trodde hon var jag. Som tur var kunde våra grannar bekräfta att det var fel flicka.

I Sverige kom Amanda och hennes mamma i kontakt med en klinik specialiserad på ätstörningar. Amanda fick gå förbi kön eftersom personalen på kliniken ansåg att Amanda var sällsynt motiverad. Hon åt. Hon ville bli frisk. Jag kunde släppa min kontroll och låta dem ta över. Men till skillnad från Åbo var personalen på kliniken specialiserad på ätstörningar så de lade snabbt märke till alla försök att fuska.

Amanda säger att hon kände ett starkt förtroende för personalen på den svenska kliniken. De kunde också vara ganska hårda, men de talade aldrig om döden eller kallade henne anorektiker. De sa att jag nog blir frisk bara jag följer deras råd. På kliniken fick Amanda ett personligt matschema.

Allt fler kvinnor får problem med sköldkörteln – här är symtomen

På en vecka steg vikten med gram. Äntligen, jag kände att alla i personalen visste vad de gjorde, de visste vad jag hade för fel och jag kunde släppa min kontroll och låta dem ta över. Efter tre månader kom Amanda hem till Pargas. Hennes vikt hade gått upp. Först fick hon åka hem på ett belöningsveckoslut och när man på kliniken märkte att vikten inte gick ner fick hon småningom komma hem för att börja skolan lagom till terminsstarten i augusti.

Det enda Amanda fortsatte med var de regelbundna kontrollbesöken till kliniken. Jag fick äntligen träffa mina kompisar och min hund. Jag fick göra allting som en tonåring vill. Det var fantastiskt! Depressionen Det sista året i grundskolan gick bra. Amanda hade klarat åttan tack vare en del hemundervisning och hon fick också en del stödundervisning. Amanda fick till en början inte delta i skolans gymnastik och friluftsaktiviteter, men i övrigt levde hon ett helt vanligt tonårsliv.

Mina föräldrar tvekade, men jag sade att jag mår bra. Det visade sig vara lite väl optimistiskt.