Område vid bottenviken på vikingatiden

I Alfreds översättning av Orisius finns dessutom uppgiften att norr om svearnas land ligger Kvänland, nordväst om dem finns skridfinnarna och väster om dem norrmännen. Detta stämmer ganska bra med forskningens nuvarande ståndpunkt, d v s att det kvänska handelsområdet sträckte sig från nordvästra Ryssland över Österbotten och finska Lappland samt ett stycke ner efter Bottenvikens kust på den svenska sidan.

Några fastslagna gränslinjer fanns inte. Nästa omnämnande av kvänerna sker i Egil Skallagrimssons saga. Den är nedskriven i början av talet och gör anspråk på att skildra händelser drygt år dessförinnan.

Historiska platsnamn i vikingatid

Finnmark låg norr om dessa länder. Sagan berättar sedan att Harald Hårfagres uppbördsman Torolf Kvedulfsson träffade ett sändebud från kvänernas kung Faravid när han besökte samerna i Finnmarken. Faravid uppmanade Torolf att delta i ett krigståg mot karelarna. De vann ett rikt byte. Sedan återvände Torolf till Finnmarken och kom ner till kusten vid Vefsen ungefär mitt mellan Bodö och Trondheim.

Den isländska sagalitteraturen gavs högt värde som historisk källa under talet. Numera betraktas huvuddelen av stoffet som just sagor. Man har också kunnat påvisa att många av berättelserna är delar av vandringssägner som förekommer på flera håll. Enstaka fakta kan vara tillförlitliga, men det är svårt att fastslå vilka de är. Berättande inslag som inte kan beläggas på annat sätt måste avfärdas som sagostoff.

Vad gäller att kvänerna hade en kung så bör påpekas att framträdande personer av många slag kunde kallas kung under medeltiden. Deras ställning behöver inte ha haft någon likhet med det vi i dag vanligen menar med kung. Den tredje källgruppen utgår från norska annaler och krönikor. Ursprunget verkar vara en notis i Annales Regi från där det står att karelare och kväner plundrar i Nordnorge.

Samma uppgift återkommer lätt varierad i andra annaler. I Flatöboken från slutet av talet har man lagt till sagostoff och berättar att en kung som hette Fornjotr rådde över Finland och Kvänland. En släkting till Fornjotr hette Norr och var bosatt i Kvänland. Han for till samerna för att söka efter sin försvunna syster.

Tornedalingar i Sverige, Forum för levande historia

Det blev strid och Norr for västerut upp på Kölen där han levde på vilt. Han följde vattnet när det började rinna åt väster och kom ner till havet vid Trondheimsfjorden. De geografiska uppgifterna är inte orimliga. Resten är sagostoff. En fjärde grupp av källor har mest kuriositetsintresse. Troligen förväxlade Adam av Bremen i slutet av talet det nordiska ordet kväner kvenir med kvinnor kvaenir.

Därför har han på latin kallat Kvänland för kvinnornas land terra feminorum och invånarna där för amazoner. Det gör även historieskrivarna som Johannes Messenius och Johannes Rudbeckius på talet. Men då är innebörden att det är ursprungsområdet för de kväner som invandrat till norska Finnmarken från början av talet. Det är knappast någon tvekan om att det existerat något som utomstående kallat Kvänland från åtminstone talet fram till talet.

Området har sträckt sig från västra Ryssland över Österbotten och finska Lappland fram till samernas land i nuvarande Sverige och Norge. Ortnamnsforskare har ägnat stor möda åt att fastställa Kvänlands exakta utsträckning, men några säkra resultat har de inte kommit fram till. Det är omöjligt att veta om ortnamnet gavs en plats där en grupp avvikande främlingar vistades eller om det var ett uttryck för att den nämnda gruppen var talrik i hela området.

De språkliga varianterna kan också ge upphov till vitt skilda tolkningar. Inte heller här skall man falla in i något nationalitetstänkande och exempelvis karakterisera Kainukylä-borna som ryssar. De rimligaste är att de varit påverkade av den novgorodska kulturen genom sina handelkontakter och hämtat gravskicket därifrån.

Birkarlarna Flera forskare har hävdat att kvänerna var ett slags föregångare till birkarlarna. Den hypotesen har mycket som talar för sig. Även birkarlarna ägnade sig åt skinnhandel med samerna samtidigt som de var bofasta i nuvarande Norr- och Västerbottens kustland. För birkarlarnas del är källmaterialet magert fram till mitten av talet då vi får ganska goda informationer om dem.

Deras ursprung och äldre historia har undersökts av cirka 50 forskare. De har lagt fram uppemot 20 olika hypoteser. Birkarlar nämns i medeltida källor år , , , , , , två gånger och Det bör observeras att första omnämnandet sker samtidigt som svenska kungamakten börjar ta kontrollen över Norrbotten. Varför handelsmännen döps till birkarlar vet vi inte. Den svenska statsmakten gav dem ensamrätt att handla med samerna och ta upp skatt av dem.

För detta betalade birkarlarna en avgift till svenska kronan. Birkarlarna var även storbönder. Deras gårdar låg längs kusten från nedre Tornedalen till Skellefteå-trakten. Han upptäckte då att birkarlarna bara betalade en bråkdel av vad som kunde tas ut från området i skattepersedlar. Därför tog kronan över skatteuppbörden.

De skulle också köpa in pälsverk för kronans räkning. Övriga birkarlar fick fortsätta att handla med samerna, men nu skulle kronan ha företräde. Efterhand tog vanliga ämbetsmän över birkarlarnas roll som lappfogdar. Birkarlarnas handel blev dessutom allt mer trängd av statliga förordningar och regleringar. När städer grundades längs Bottenvikskusten på talet inlemmades birkarlarna i stadsborgerskapet och försvann ur historien.

Tämligen enig forskning Vi kommer aldrig att kunna fastslå någon definitiv version av Norrbottens medeltida historia. Källmaterialet är så litet att man alltid kommer att kunna lägga fram alternativa tolkningar. Under senare år har dock den seriösa forskningen blivit någorlunda enig om en version som är konsistent och trovärdig, nämligen att kvänerna hade anknytning till den öst-västliga skinnhandeln.

Från åtminstone talet är nordvästra Ryssland, särskilt Novgorod, centrum för ett stort skinnhandelsområde som sträckte sig från Ryssland, över Österbotten och finska Lappland till svenska Lappland. Handeln skede genom mellanhänder. De var lokala eliter som var bofasta och ägnade sig åt jordbruk samtidigt samt gjorde resor för att handla med pälsverk.

Dessa Novgorods mellanhänder kallades kväner. Eftersom de var de rikaste och mäktigaste, kallades deras handelsområde för kvänernas land. Deras varor skulle nu skeppas till Stockholm. I svenska skrivna källor får de ett nytt namn, birkarlar. I takt med att den svenska statsmakten förstärkte sitt grepp om området inskränktes birkarlarnas verksamhet till dess att de infogades i stadsborgerskapet på talet.

Fast bebyggelse i Tornedalen Arkeologer ha konstaterat att det har funnits fast bebyggelse i Tornedalen från åtminstone talet. Det är ingen tvekan om att den hade ett östligt ursprung. Varifrån i Finland bebyggarna kom är omdiskuterat, men av mindre intresse i det här sammanhanget. Forskningen är överens om att den fasta bebyggelsen sträckte sig upp till Pello under medeltiden.

Pello nämns också i ett dokument från Att Pello var nordgräns för den fasta bebyggelsen bekräftas i års skattelängd. Det är den första någorlunda tillförlitliga skriftliga dokumentationen av den fasta bebyggelsen i övre Norrland. Av detta skall man inte dra någon slutsats om den etniska tillhörigheten. Fogdarna skrev in svenskklingande namn oberoende av vad den skattskyldige kallades i bygden.

Detsamma gällde de skattelängder över namngivna samer som började föras i Lappmarken tio år senare. I början av talet fanns åtta hemman i Pajala, cirka fem mil norr om Pello. Den fasta bebyggelsen spred sig successivt norrut. I Lappmarken reglerades den av nybyggesförordningar som utfärdades av kronan , och Frågor kring lappskatteland hanterades av häradsrätten i nordligaste Tornedalen redan innan de första nybyggena togs upp under talet.

I domböcker som finns bevarade från senare delen av talet förekommer bland annat tvister om fiskevatten och försäljningar av lappskatteland. Häradsrätten tillämpade så kallad bördslösen i vissa fall, vilket visar att landen betraktades som skattejord. Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 4 — Kapitel 5 — Om varubyte utan penningar mellan birkarlar och samer.

Bild via Kulturmiljö Norrbottens blogg.